Igår ringde Hampus. Vi har inte pratat vid på några veckor, för bådast bästa.
Var länge sen ett samtal var så skönt, pratade i över en timme.
Jag tror de var bra för oss båda. Kom i alla fram till att han skulle komma och hämta
sina saker idag som han har haft här.

Så idag dök han upp en snabbis. Vi kramade om varandra en lång stund
och de kändes som något som varit så tungt släppte.
De var en så otroligt stor lättnad. Att veta att man gjorde något så ledsen
är grymt jobbigt att gå och bära på. Att då få ge varandra en kram var
himla sköt men samtidigt väldigt jobbigt på sitt sätt.
Nu får vi se, kanske kommer vi senare kunna ses som vänner.
Allting får ta sin tid bara.